Japp, jag har en bäbis i magen, ett liv, ett mirakel, det bästa jag har, det bästa som finns, mitt allt!

Jag kan fortsätta men jag slutar där! Hur lycklig är jag? Jag är världens lyckligaste som går i ett par skor, eller lättare sagt VI är dom lyckligaste!

 

Det känns sjukt overkligt och jag kan inte riktigt förstå att jag har ett barn i magen, mitt kött och blod?

Jag känner redan en enorm kärlek och, ja...det går verkligen inte beskriva med ord hur det känns. Det finns inga ord som kan beskriva det här.

 

Jag är idag i vecka 10+2.

 

I måndags hade jag tid på sjukhuset i karlstad för att kolla om jag hade gallsten, vilket inebär att man gör som ett "ultraljud" över buken. Jag låg där och funderar på om jag skulle våga fråga, och jag skulle våga se. Men tillslut så frågade jag henne. " Jag är ju gravid.... så kan man inte ta en koll på bäbisen?? Eller man kanske inte ser så mycket eftersom jag bara är i vecka 10? " Hon kollar på mig och säger " jo vi kan ta en snabb kik då med ett stort leende på läpparna" i den sekunden så trodde jag mitt hjärta skulle sluta slå och att jag skulle svimma typ.

 

Hon går neråt på magen på mig och innan hon ens hinner yttra sig med att " där är ...." så skriker jag " DÄR ÄR HAN/HON JU!!!!! HAN/HON RÖÖÖÖRDE JU SIG ELLER VAD VAR DET?????" Hon skrattar med mig samtidigt som mina ögon fylls av tårar och glädje och hon fortsätter att förklara vad allt är, visade mig hjärtat som slog och allt. Man såg allt så tydligt, fötterna, armarna, huvudet och allt. Så utvecklat redan. Och det va så himla häftigt att h*n rörde och sprattla på armarna. Då, efter detta..då kändes allt så jäkla verkligt och underbart. Jag hade ett lyckorus av dess like och det va så mäktigt att få se vårat barn! Det mäktigaste jag någonsin varit med om i hela mitt liv kan jag säga. Jag skulle kunna skriva om den här dagen och dom minuterna i flera timmar kan jag säga men jag ska försöka avrunda ang detta nu.

 

Om ca 2 veckor ska vi in igen och göra kub-testet som det så fint heter. Då gör man ett ultraljud så då får man se vårat mirakel igen. Det blir första gången för Tom, då han inte va med mig sist eftersom vi inte trodde att dom skulle va snälla och göra så. Jag visste inte ens att man gjorde så för att kolla gallsten! Så Tom är ivrig inför detta och jag likaså kan jag säga.

 

Man är ju så nyfiken på vad det är för något där inne. Är det en pojk eller flicka? Det får vi hoppas på att få reda på när vi ska in på "första" riktiga ultraljudet som man gör i vecka 15 eller 18 :) Det ska bli spännande att få reda på. Vi längtar ihjäl oss tills detta. Min bästa vän Kela är helt säker på att det är en liten tjej jag bär på. Dom flesta utav mina närmaste tror på tjej. Jag vet inte ja? Jag som alltid känner på mig eller alltid har mina gissningar på allt har faktiskt ingen aning? Jag blir såklart lika glad va det än är för kön, huvudsaken är att h*n är frisk och allt är bra. Men jag har alltid sagt att jag vill ha en pojk först och sen en liten lillasyster. Men men vi får se va de blir.

 

Kan ju säga att min graviditet har inte varit en dans på rosor hitills. Usch hur jag har mått/mår spyr och mår illa hela hela tiden och är så trött hela tiden att jag inte orkar göra ett dugg. Helt sjukt. Men nu (peppar peppar ta i trä) så har jag mått bra i 2 dagar. Jag har varit glad, hungrig, pigg och mått bra. Så jag hoppas att jag är påväg tbx att bli mig själv igen. Den som hoppas mest på det är nog min älskade Tom haha, stackare! Det brukar släppa i vecka 12 sa barnmorskan. Men vissa mår ju jätte dåligt under hela graviditeten, lider med dom kan jag säga!

 

Nej nu får jag skriva mer imorgon. Börjar bli trött i skallen och händerna.